En berättelse om Lars-Erik Malmqvists liv

  • 19 jan 2025

I Lars-Eriks minne skulle jag (Noel Braun) vilja dela med mig av en berättelse som jag skrev för en skoluppgift när jag gick i 8an, med uppdraget att intervjua en äldre person.

 

Det var hösten 2017 när jag fick intervjua Lars-Erik om hans liv över en fika hemma i hans och Lailas lägenhet i Sandsbro. Som vanligt var Lasse livlig och passionerad när han drog anedokter från förr. Det var en fröjd att intervjua honom och jag tror att följande text kommer få även er att le en smula. Här är den:

Livslinjen: En kort berättelse om Lars-Erik Malmqvists liv

Det pigga majbarnet Lars-Erik Malmqvist föddes våren år 1932 på Växjö Lasarett. Han växte upp på en gård med höns, kossor, hästar, kaniner, katt, grisar och sex syskon. Inte kunde han då ana att han skulle resa som FN-medhjälpare i Egypten, få ett silver i världsmästerskapen för veteraner i orientering och resa runt hela världen.

Bondgården som ”Lasse” växte upp på låg en kilometer utanför det lilla samhället Brittatorp i Växjö kommun. Där bodde han tillsammans med mamma Evi, pappa Gunnar och sina sex syskon Lisen, Sivert, Rolf, Stig-Lennart, Leif och Birgit. Mellan det yngsta och äldsta av syskonen skiljde hela 23 år, och äldsta syskonet Lisen fick barn innan yngsta syskonet Birgit föddes. För att tjäna extra pengar hyrde familjen även ut övervåningen till andra. Lasse sov tillsammans med sin ett år äldre bror i kökssoffan där nere. Så fort man blev tillräckligt gammal för att göra någon nytta på gården fick man hjälpa till. När Lasse var liten brukade han bära ut mjölken till den stora vägen där en man med häst och vagn betalade och hämtade mjölken. Ofta fick Lasse hjälp av hästen att bära mjölkflaskorna. Men det fanns mer än att bära mjölk att göra på gården. De hade förutom kossor och häst även grisar, kaniner, höns och katt. Dessutom odlade de grönsaker, potatis och andra rotfrukter, ärtor, frukt och bär. 

Den mesta av tiden av sin uppväxt spenderade Lasse på gården och det fanns alltid något att göra. Han lekte med sina syskon, framförallt storebror Sivert, men också med grannen Tage. De brukade köra många klassiska lekar som att spela kula, kurragömma” och “datten”. De hade också några brädspel, bland annat Fia med knuff. En gång försökte de själva bygga lådbilar att leka med och en vinter beställde pappa Gunnar ett par kälkar som de åkte med i backen.

År 1939, när Lasse var sju år gammal inleddes det andra världskriget. Ungefär samtidigt började han även sin skolgång. Han minns att man inte fick spela fotboll i skolan för att man då kunde slita sönder skorna, något som man inte hade råd med under kriget på grund av den stor varubristen. Skolämnena var till stor del samma då som nu, både i det nuvarande skolsystemet och i det som användes när Lasse gick i skolan ingick matematik, svenska, musik, bild, slöjd, gympa, med mera. Dock fanns inte ämnet engelska eller några andra språk än svenska. Istället för religion hade man då kristendomskunskap. Lasses favoritämnen var bild (som då hette teckning), slöjd och matte. Ett ämne som han inte var särskilt bra i var musik. Eftersom läraren ansåg att han var för dålig på att sjunga fick han inte ens deltaga i lektionerna, vilket resulterade att han fick underkänt i det ämnet. Skolan hade kristna grunder och därför bad man morgonbön varje morgon. En till sak som var annorlunda från den tiden var att man ibland fick hjälpa till med att göra hushållsarbeten i skolan. Till exempel var det “skurlov” en gång i månaden, då alla i skolan var tvungna att skura golven. Ett annat exempel är att man ibland behövde hjälpa till att bära ved i skolan. En oviktig men intressant skillnad mellan då och nu var att “höstlov” kallades för “potatislov”, för då var det dags att skörda potatisen.

Det bästa betyget som man kunde få i skolan var stort A. Sedan gick betygsskalan så här: litet a, AB, Ba, B och till sist C. Om man inte ens fick godkänt (som Lasse i musik) fick man ett streck. För Lasse var det givet att sluta skolan och börja jobba efter 6 års grundläggande skolgång. Att läsa vidare var inte särskilt vanligt, men det fanns två personer i klassen som gick ut samtidigt som Lasse som gick vidare med att läsa på realskolan och ta realen i Växjö efter 3 år. Därifrån hade man även möjlighet att läsa på gymnasiet, om man var så ambitiös.

Under andra världskriget var det brist på de allra flesta råvarorna och man var tvungen att visa upp ransoneringskort för att få tag på allt ifrån mat till kläder. Eftersom han bodde på en bondgård hade familjen det lite bättre än andra familjer, då de kunde producera mat själva. Varje gång ett flygplan flög förbi var man livrädd för att det skulle bli krig i Sverige också.

Efter att ha gått i skolan i sex år avslutade Lasse sin skolgång och började jobba på samma sågverk som hans far. Efter 7 år av krig var det äntligen fred. Vid 13 års ålder jobbade han heltid men en timlön på 57 öre. De vuxna som hade jobbat där länge tjänade 1,60 i timmen. När Lasse var 13 sprang han sin första orienteringstävling. I början sprang han bara småtävlingar i närområdet. För att ta sig till tävlingarna fick man antingen cykla, eller åka med på flaket på en lastbil som en snäll vän skjutsade dom på. Han testade på många idrotter men det var orienteringen som han fastnade för. I klubben Brittatorps TK tränade han terränglöpning och andra idrotter. Senare i tonåren började han springa en del större tävlingar. Han minns tydligt smålands första distriktsmästerskap i orienteringstafett för juniorer. Det var en bit norrut och han fick tillsammans med brodern Sivert och klubbkompisen Rolf åka på lastbilsflak till tävlingen. De kom upp dit på kvällen och fick då reda på vilka lag som skulle vara med. De satt uppe sent och diskuterade ivrigt vilka som var favoriter och hur det skulle gå. Tidigt på morgonen därpå gav sig Lasse ut på första sträckan med ungefär 15 andra lag. Redan i starten valde han ett annat vägval en reste och sprang ensam i skogen. Det visade sig att han faktiskt sprang bättre än de andra och tog ledningen i början. Till växlingen var han med i täten. Hans lag fortsatte med att leverera och det slutade med ett silver efter Bankeryd.

I tonårsåldern tyckte Lasse om att testa på olika aktiviteter och en sommar följde han med sin kompis på en utflykt till Göteborg där man fick lära sig om naturen och göra roliga aktiviteter. Lasse var då 18 år och egentligen var det ren tur att de hade en plats över på bussen dit som gjorde att han fick följa med. Det var på den sommarutflykten som han träffade sitt livs kärlek, Laila, som då var 15 år gammal.De blev ihop ganska snabbt och rätt så snart var Laila också med och sprang orienteringstävlingar. Sju år senare gifte de sig på midsommarafton. Nu har de varit gifta i över 60 år och båda har sprungit hundratals orienteringstävlingar. Under tonåren blev han även konfirmerad, vilket på 1940-talet vare en självklarhet. På slutet av konfirmationsläsningen fick man göra ett förhör och sedan avslutades den traditionellt med en nattvardsgång.

Dagen då Lasse fyllde 20 blev han inkallad för att göra lumpen. Han gjorde det i sammanlagt 9 månader, varav 3 månader i Eksjö och ett halvår i Stockholm. Däremellan fick han vara hemma i tre månader.

År 1958 skaffade Laila och Lars-Erik Malmqvist sitt första barn, dottern Märit. Hon döptes efter ett gammalt släktnamn från 1600-talet på Lailas sida. Ett år senare fick dom även sonen Lars-Gunnar. Vid det här laget hade de precis byggt färdigt sitt nya hus i Sandsbro och bodde där. Det var mycket som fanns att sköta om med huset och barnen då. Mitt i detta, när barnen var ett respektive två år gamla, fick Lasse ett erbjudande som han inte kunde gå miste om. Han fick nämligen chansen att åka på FN-läger i Egypten. Anledningen till att FN behövde lite extra hjälp då var på grund av konflikter om Suéz-kanalen, även om läget var relativt lugnt när Lasse befann sig där. Lasse var väldigt äventyrslysten och ville gärna resa runt i världen. Han hade tidigare läst att man kunde komma dit ett halvår för att arbeta för FN, men man var tvungen att kunna engelska. Nu visade det sig att han fick följa med i vilket fall som helst. Så år 1960, 28 år gammal, flög Lasse ner till Egypten och arbetade som hygieniker i ett halvår. Det var ett ganska simpelt jobb: han gick runt och städade och sprutade med en hygien-spray. Sammanlagt fick han 21 dagars semester under det halvåret då han gjorde en del utflykter till bland annat Kairo. Han tyckte om att vara där och känna att han själv hjälpte dom som hade det svårt.

Fyra år senare, 1964, skaffade sig Laila och Lasse sin först bil, en Volkswagen. Året därpå avslutade han sin 20 år långa karriär på sågverket i Rottne och bytte jobb till vaktmästare på Sandsbro skola. Under sina 25 år som vaktmästare hann han vara med om mycket, bland annat den första skolbranden som ägde rum 1975. Den gången var det Lasse som hade visat byggarna hur de skulle göra uppe på taket, men sedan gjorde de lite fel och det gick som det gick. Efter att ha slutat som vaktmästare år 1990 arbetade han med några småsaker i två år, innan han gick i pension som 60-åring. 

Nu har han varit pensionär i ett kvarts sekel och på den tiden har han rest runt över hela världen. Bland annat har han, ständigt tillsammans med hustrun Laila, besökt Australien och Tasmanien. Ofta kombinerar de sina resor med att springa veteran-VM i orientering, vilket de gjort i länderna Australien, Skottland, Danmark, Finland, Norge, Sverige och USA. Han tycker att för att man ska må bra när man är så gammal måste man alltid vara sysselsatt. Och att han är sysselsatt råder det inget tvivel om. Bara i år har Lasse deltagit i sammanlagt 19 orienteringstävlingar. Förutom att själv springa tävlingar hjälper han till i Växjö orienteringsklubb med deras arrangemang och är en av klubbens största eldsjälar. Varje dag går Laila och Lasse promenader på ungefär en timme. Han och hustrun Laila brukar alltid ha något nytt projekt på gång. Varje sommar åker de och sköter om deras torp utanför Tolg som de ägt i årtionden. I somras var de i Österrike och vandrade och på Cypern och badade och i framtiden vill de gärna besöka Island. De har naturligtvis också planerat några orienteringstävlingar inför kommande tid. Mer än det har de inga stora framtidsplaner. Man får ta det som det kommer, tycker Lasse.

När Lasse tänker tillbaka på allt som har hänt med samhället under hans liv har han svårt att begripa att allt det som hänt faktiskt hänt. Det är egentligen inte särskilt konstigt, då de senaste 85 åren har varit de 85 åren med mest utveckling i hela världshistorien. När han var liten färdades man med häst och vagn, nu är de asfaltsbelagda fyllda med surrande bilar. Under hela hans uppväxt, ja, ända fram till 1990-talet fanns det inga datorer eller digitala nätverk. Mobiltelefonerna tar nu upp en stor del av våra liv och allting går mycket fortare.