Efter att ha tagit oss runt på en kort bana lagd på Växjö OK:s första karta från 1964, fick vi höra Werner Törnblom berätta om hur den kom till. Under denna tid förändrades kartorna, och därmed orienteringstekniken, då man övergick från backstreckskartor till kurvbildskartor.

Kopior av dessa kartor finns under en tid framöver att se i VOKalen.

Växjö OK:s första karta,                                                                                         

en sammanfattning av vad Werner Törnblom berättade

Werner kom, 26 år gammal, till Växjö 1961. Han gick med i Gårdsby IK, där han lärde känna Gillis Alm. Orienterare fanns även i VAIS och snart fördes, bland annat på en bensinstation, ”konspirationssamtal” med Nils Rollof om behovet av en ren orienteringsklubb vilket resulterade i Växjö OK.

Werner kände också att det var dags att komma vidare från de gamla backstreckskartorna i skala                 1: 100 000, som ”ritats från hästryggen”. Målet var en orienteringskarta i skala 1:25 000 med höjdkurvor. En del av arbetet gjordes under hans tid i Gårdsby IK, men eftersom allt införskaffades med egna medel kom kartan att bli Växjö OK:s.

Underlag var den ekonomiska kartan, 1:50 000, som fanns att köpa i bokhandeln och militära eldledningskartor som gjorts utifrån flygfoton. Dessutom krävdes förstås tid i skogen med kompass och stegning. Verner gick en kartritningskurs 1962.

Henning Hamilton, som också sprang för Gårdsby IK, jobbade på Södra. Där fanns en kartriterska som gjorde fem olika kartor, på stora genomskinliga ark  i varsin färg, som skulle användas vid tryckningen.

Det var:           

svartbild             väg, stig, kraftledning mm

blåbild                bäck, dike, mosse

blåbild                sjö, göl

brunbild              kurvor

grönbild              skog

Kartan trycktes på ett tryckeri i Stockholm.

Den blev klar 1964 då en tävling med upp emot 1000 deltagare, med samling vid Lillestadskolan, arrangerades.

En person som bidrog mycket vid kartritning var Nils-Bertil Nilsson, som hade ritat en karta för budkavle-SM på Hallandsåsen.

Anders Wiberg flikar in att han och Lasse Skoog lärdes upp av Werner. Han berättade också att ett 50 meter långt måttband var ett lyft för arbetet. Så småningom kom även den första vita kartan – Risingebladet.

Den första kartan hade höjdkurvor, men efter revideringen 1967, där många i klubben reviderade en bit vardera, var kurvbilden mycket mer detaljerad i Fylleryd- och Högstorpskogen. En ny typ av orientering var här för att stanna och utvecklas!